Omslagsillustration © 2006 Daga Wennerström

Sagan om Rand III: Demonen på Ard

Cecilia Wennerström

I

Återkomsten

Angri 250

 

Solcykeln hade nått mitten av angri när Petra Bravo kom tillbaka till Landet Nära Tidens Rand för att flytta ihop med Jimbug Lhan. Hon anlände genom en tidsreva tillsammans med den Högste Shazen, Therbrodredh, och hade med sig ett fåtal personliga tillhörigheter: ett par foton, en leksaksnalle, en slidkniv samt en del andra småsaker. Alltihop fick plats i en ryggsäck. Dessutom hade hon med sig sin vita perserkatt, Primus Precis, som spelat en viktig roll vid hennes förra besök i Rand då han bitit ihjäl en mäktig gnemon vid namn Beltseq, som hade varit oförsiktig nog att skifta form till en sork.

      Primus prestation spelade ingen roll för Petra eftersom hon älskade honom precis som han var: fet, lat och ganska feg för att vara en hankatt, men kattens bedrift hade, vilket Therbrodredh talat om för henne, spelat roll under diskussionerna i Rands Högsta Råd om huruvida Petra skulle släppas in i landet för gott överhuvudtaget, och i så fall med eller utan katt, eftersom rovdjur var mycket ovanliga i Rand. Till slut hade en av gnomrepresentanterna från södra Raxke påpekat att det fanns gott om ugglor i Bortersta Skogen ännu längre söderut, och att ugglorna minsann åt både möss och fågelungar.

      Därmed sattes det punkt för diskussionen om katten, och Rådet hade fortsatt med att diskutera Petra i stället. En undersökning visade, att en rönnkvinna hade lämnat Rand ett fyrtiotal solcykler tidigare i sällskap med en manlig medlem av människosläktet som av misstag hade hamnat i Rand. Någon hade hjälpt paret tillbaka till människornas dimension. Bara det ledde till en diskussion som varade en halv dag. Var Petra en ättling till denna rönnkvinna? Var det förenligt med trygghet och säkerhet att låta randborna sprida sig hur som helst i multiversum? Vem var den skyldige? Det gick naturligtvis inte att få något svar på den frågan, så till slut gav man upp och övergick till att diskutera vad för typ av avkomma en jimbug och en halvrönnkvinna kunde tänkas få, och om det skulle kunna störa den genetiska balansen i Landet Nära Tidens Rand.

      ”Det är en fantastisk tanke”, sa Petra, när hon något omtumlad återvann balansen efter att ha kastats ut ur tidsrevan i Therbrodredhs stora arbetsrum på tredje våningen i Universitetets huvudbyggnad, ”att jag kan vara en ättling i rakt nedstigande led till en rönnkvinna som levt sitt liv på Jorden tillsammans med en mänsklig man.”

      Hon höll fortfarande Primus i famnen och tryckte den mjuka kattkroppen mot sig. Katten kändes som ett slags kvitto på att hon existerade, att Jorden fanns och att hon var född där och hade levt där tills nu, då hon, tjugotvå år gammal, lämnade sin jordiska dimension på grund av kärleken till en magiker i Landet Nära Tidens Rand.

      ”Det är i själva verket mycket sannolikt”, sa den Högste Shazen. ”Annars skulle du knappast kunnat få Lhan att ändra form till en rönnman.”

      ”Jag trodde det var en hemlighet att jimbugarna var formskiftare.”

      ”Inte bland magiker, naturligtvis. Och inte bland rönnkvinnor, förstås, och de i sin tur umgås mycket med rävmän, och så pratar de bredvid munnen när de berättar hur mycket de längtar efter att träffa en jimbug och få honom förälskad i sig. Och sen pratar rävmännen med sina kärestor som är rävmän de också. Jag skulle tro att nästan alla här i Rand vet att jimbugarna är rönnmän egentligen. Men man tänker inte så mycket på det, eftersom det ändå bara är rönnkvinnan som ser rönnmannen. Och man pratar inte om det i närheten av en jimbug.”

      ”Varför det?”

      ”Det anses närgånget och ouppfostrat. Jimbugarna håller sig oftast i sina skogar och de tycker inte att det angår någon hur de ser ut eller inte ser ut.”

      ”Då måste Ghinzor och de andra jimbugarna i Rådet ha tyckt att det var väldigt otrevligt när mitt och Lhans förhållande diskuterades öppet av alla folkslagen.”

      ”Det var otrevligt för dem, men de visste att de inte hade något val. Ghinzor talade mycket varmt för din och Lhans sak.”

      ”Det är ju inte så konstigt eftersom Lhan är hans son.”

      ”Om Ghinzor hade trott, att Rand var hotat på något sätt av ditt och Lhans förhållande, så hade han avstyrt det, det kan jag lova dig. Men han tror tvärtom att er förening är bra för Rand, och han övertygade de flesta i Rådet.”

      ”Är lyktbärarna med i Rådet?”

      ”Ja, Aghela sitter som representant för lyktbärarna i Rands Högsta Råd. Hon var naturligtvis helt för att du och Primus skulle komma hit. Lyktbärarna betraktar dig som en gudinna, och Aghela är deras översteprästinna.”

      ”Det var det jag var rädd för. Kan man inte få dem att sluta med det?”

      ”I Rådet tycker vi att du är en bra gudinna för lyktbärarna, om de nu måste ha någon, och det måste de uppenbarligen. Annars vet man inte vad de får för sig att dyrka, nu när de har slutat att tro att de har sina själar i lyktorna.”

      Men hela Petras inre gjorde uppror mot tanken på att vara en gud för någon. Hon var bara en människa, som råkat hamna i situationer där hon försökt göra sitt bästa. Hon hade tagit risken att låta sig förvandlas till dimma för att lyktbärarna skulle bli verkliga igen och rädda Rand från Ramgor. Samtidigt hade hon vetat, att Rand var ett ställe där man kunde komma tillbaka från en dimkropp till en mänsklig kropp. Aerwinwath, hennes vän från de första äventyren i Rand, hade berättat om rävmän som petat på dimfolket – lyktbärarna – och blivit till dimma, men som sedan fått tillbaka sina kroppar med ghamernas hjälp.

      ”Om några här är gudar och gudinnor så är det väl ghamerna i så fall.” Hon satte ner Primus på golvet. Katten undersökte noggrant rummet, varefter han kröp in under skrivbordet.

      ”De är nog de som kommer närmast ifråga”, svarade den gamle shazen. ”De har evigt liv och de kan laga både själar och kroppar. Men mest sitter de och vilar vingarna utanför sina hus i Universitetsbyn och diskuterar filosofi och multiversums utveckling. Så för att vara gudar är de ganska passiva.”

      ”Funderar du aldrig på vem eller vad som har skapat Landet Nära Tidens Rand?”

      ”Det”, sa Therbrodredh, ”är just sådant som ghamer diskuterar. Frågor utan svar, det är deras favoriter bland alla multiversums oräkneliga samtalsämnen. Jag för min del är nöjd med att studera den mångdimensionella tidsväven. Kanske det är den som skapat allting genom att slå knutar på sig själv.”

      Han drog litet på munnen åt sitt eget skämt, och vände sitt smala, tidlöst vackra ansikte mot väggen bakom sig, där ljusprickar dansande på en mörkblå bakgrund så att hela väggen liknade en jordisk stjärnhimmel en molnfri afton, fast på den här himlen var stjärnorna mångdubbelt tätare. På bordet nedanför skärmen fanns ett gigantiskt tangentbord.

      ”Här bakom mig har jag en grafisk representation av tidsväven. Jag arbetar ständigt med att försöka tyda den. Varje gång du kommit till Rand har jag sett en singularitet i tidsväven. Den här gången syns inga speciella tecken, inte än i varje fall. En diffus oro finns, men den kommer jag att ägna återstoden av angri till att analysera. När det gäller Ramgors påverkan på tidsväven så är den mycket låg för närvarande, och det är bra. Det tyder på att jimbugarna lyckades skicka honom långt bort i det senaste Utkastandet.”

       ”Det Tredje Utkastandet, menar du.”

      Therbrodredh såg på henne med sina silvergrå kattögon, samtidigt som han plockade bort ett av Primus vita hårstrån som landat på hans mörkblå, skimrande tröja.

      ”Rådet har ännu inte kunnat enas om vad det senaste utkastandet ska ha för benämning och hur och om det ska firas”, förklarade han. ”Våra förluster var stora och vi sörjer fortfarande de döda och kommer att sörja i många solcykler än.”

      Dagsljuset från ett av rummets två stora fönster föll på den Högste Shazens ansikte och hans hy bytte långsamt färg från kritvitt till ljusgrått. Han böjde huvudet i sorg och de satt tysta tillsammans i ett par minuter. Petras tankar flög tillbaka till den där stunden på torget i Ahn-ar-rei, då demonen Ramgor hade åkallats av en ovetande cirkel av stadsbor, shazer som inte var utbildade magiker och som hade trott att de utförde ett festspel.

      ”Hur gick det för Shaz Ibhen?” frågade hon.

      ”Han är en mycket stark magiker och det var därför han överhuvudtaget överlevde. Han låg länge på Rands Sjukhus. Nu är han tillbaka på sitt gods och försöker leva sitt godsägarliv på ungefär samma sätt som innan, skulle jag tro. Ingen känner något agg till honom, naturligtvis inte, han kunde ju inte hjälpa att han var Ramgors verktyg.”

      Primus jamade oroligt och Petra lyfte upp honom och satte honom i sitt knä.

      ”Han längtar ut”, sa hon.

      ”Och du längtar också, eller hur? Jag ser i dina tankar att du vill gå härifrån nu till det viktigaste mötet i ditt liv. Du bör gå nu, och du bör vara ensam med Lhan när ni träffas på nytt. Han kan berätta mer för dig om Rådsmötet och allt annat som hänt i Rand den senaste årstiden.”

      ”Var är han?”

      ”Han väntar på dig i ert gemensamma hus.”

      Therbrodredh förklarade hur hon skulle gå för att hitta huset, som ställts i ordning för henne och Lhan helt nyligen. Därefter skildes de åt med en artig avskedshälsning.

      Petra, med Primus över ena axeln, följde korridoren utanför Therbrodredhs rum tills hon kom till de breda, nötta stentrapporna som ledde ner till den stora entréhallen. Hon mötte ingen i trappan – det var eftermiddag, och de flesta magikerna och magikanderna befann sig i sina arbetsrum eller föreläsningssalar. Utanför huvudbyggnaden slog årstidens värme emot henne – om varma hade varit som nordisk högsommar så var angri som medelhavssommar på det jordklot hon lämnat bakom sig.

      Med fjärilar i magen – det var över ett år sedan hon träffade Lhan senast – gick hon mot sitt nya hem, på knastrande grus i luft som flämtade av hetta. Ganska snabbt ledde stigen in bland träddungar, där hettan mildrades och solljuset spelade över hennes huvud i yviga trädkronor, ibland mörkgröna, ibland silvervita med smala blad. Therbrodredh hade förklarat att huset låg nära kanten av universitetsområdet, med utsikt mot Viskningarnas Skog över småsjöarna och åkermarken i nordöst, och att hon skulle ta sikte på Måltidshuset, där hon hade varit flera gånger tidigare och vars fönster vette mot Viskningarnas Skog. På vägen mötte hon ett par gnomer, en man och en kvinna, och de bugade lätt när de såg henne och satte de grönaktiga fingertopparna mot varandra.

      Alla i hela Rand vet vem jag är, tänkte hon när hon besvarade hälsningen. Det är kanske det som blir svårast att vänja sig vid. Inte att leva med Lhan, där känner jag ingen tvekan. Inte ens om han möter mig som jimbug. Vi har mött varandras innersta och jag har kunnat läsa hans tankar. Jag vet att jag älskar honom och han mig. Ändå är hela min kropp orolig. Det känns som när man är på väg till tandläkaren. Fast på ett bra sätt. Lhans och min kärlek är något som bara finns, som luft eller vatten eller sommar eller vinter. Jag har inget att vara rädd för.

      Ändå växte rädslan inom henne för varje meter hon gick på stigen efter det att hon passerat Måltidshuset, och hundratals orostankar surrade i hennes huvud. Hur ska det gå med allting? Tänk om… och sedan ett nytt: tänk om… och ytterligare ett, tills hon äntligen såg en lång, gråaktig gestalt stå i dörren till ett hus: ett ockragult envåningshus med svart skiffertak som liknade de andra husen runtomkring, förutom att rabatterna runtomkring huset badade i färggranna blommor, säkert för att välkomna henne. Hon satte ner Primus; han tycktes känna sig hemma i omgivningarna och försvann i riktning mot ett lovande prasslande ljud i det närmaste buskaget. Nu fanns det ingen återvändo, och hon gick de sista stegen och hajade till en smula inför Lhans skepnad, som var grå, trolliknande, med huden rynkig och påsig, näsan som ett tredelat löv, håret som tunn mossa, de breda fötterna med klor som på ett djur; och samtidigt, i en glimt den andra gestalten, hans verkliga gestalt: rönnmannen, bredaxlad och välbyggd, ljushyllt som hos en art som vistas mycket i skugga under träd, håret ljusrött nästan som rönnbär, ansiktet maskulint vackert, en aning grovt och inte helt regelbundet men just därför så mycket mer tilldragande, och slutligen ögonen, mörkgrå och glimmande, djupa och fulla av uråldrig, nedärvd kunskap, samtidigt unga och nyfikna som hennes egna: Lhan var bara tre solcykler gammal och i hennes egen ålder i dagar räknat.

      ”Du ser mig fortfarande.” Lhans röst var djup och sjungande: rösten och ögonen var det som alltid var vackert på alla jimbugar, tänkte hon.

      ”Jag ser både jimbugen och rönnmannen”, svarade hon.

      ”Då går vi inomhus, så slipper du se jimbugen.”

      ”Jag har inget emot att se dig som jimbug.”

      ”Men du föredrar rönnmannen.”

      ”Gör inte alla rönnkvinnor det?”

      ”Kallar du dig själv en rönnkvinna nu?”

      ”Jag kallar mig för en halvrönnkvinna, tror jag. Therbrodredh har förklarat att det är vad jag är, så jag får finna mig i det.”

      Hon var inte rädd längre. De gick in genom dörren utan att ha rört vid varandra, och sedan var Lhan helt och hållet rönnman, och de rörde först vid varandras händer och sedan vid varandras tankar, och Petra tänkte till Lhan:

      ”När vi vandrade i Rönnkvinnornas Skog för en årstid sedan, just när jag hade hittat lykthandtaget som Aghela hade lämnat vid Sorgens Sjö, så påstod du att jag ville att vi skulle smälta ihop med kraften av ett jordskred eller ett vulkanutbrott.”

      ”Men det ville du inte erkänna då.”

      ”Men det är vad som kommer att hända nu”, viskade hon.

 

Saagan om Rand III: Demonen på Ard © 2006 Cecilia Wennerström


Om författaren:

Cecilia Wennerström är saxofonist och programmerare. Som musiker har hon arbetat med bl.a. Nisse Sandström, Gugge Hedrenius, Peo Jönis och Lasse Brandeby. Hennes debutbok Sagan om Rand - Landet nära tidens rand presenterades i SVT Röda Rummet i maj 2003. Förutom böckerna om landet Rand har hon skrivit noveller och recensioner för SF/fantasy-tidskrifterna Mitrania och Enhörningen. Hennes första bok om Rand är publicerad som e-bok i USA av Twilight Times Books med titeln Saga of Rim the Land on the Rim of Time och har vunnit the Dream Realm Award 2003 i klassen Young Adult.