Terra Hexa

A. R. Yngve

 

PROLOG:

Historieberättaren

Det var År 229 i den nya kalendern, där ett "år" betydde att solen gjort 365 varv runt Terra Hexas horisont.

Henna och Gala, Geraldine Maaterschiffs två döttrar, hade aldrig sett en solnedgång. Så länge de kunde minnas hade solen alltid sakta glidit längs horisonten, stigit lite högre under de torra somrarna, sjunkit lite lägre under de kalla vintrarna. Varje varv som solen gjorde runt himlen kallades en "dag."

Var tjugonde timme sjönk solen, rullade precis ovanför horisonten, djupt rosafärgad, i tio timmar. Den perioden kallades "skymning."

Under resten av tiden sken solen ljust brandgul, och allting i detta land färgades i samma ton.

Varje dag var en eftermiddag.

Detta var deras värld, och den hade alltid hetat Terra Hexa.

 

En dag fick Henna och Gala höra talas om det som kallades "natt" i en saga berättad av morbror Ingo.

Ingo brukade besöka dem minst en gång om året. Det brukade vara omöjligt att veta precis när han skulle anlända till deras lilla by. Ingo var en mycket upptagen man, som för det mesta vistades i avlägsna delar av landet. Men den här gången hade han varit förutseende nog att skicka ett meddelande i förväg...

De två flickorna levde med sin mor Geraldine i ett litet hus ett kort stycke utanför byn. Geraldine förtjänade sitt knappa levebröd på att tvätta kläder och sänglinnen åt de andra byborna.

Den här dagen hjälpte Henna och Gala sin mor som vanligt med att plocka ned tvätt som hängde på tork utanför deras hus. Rad efter rad av lakan fladdrade i vinden. De hörde en ensam, svag trumpetstöt: det var expressryttarens signal, när han kom galopperande på grusspåret. Solen började skifta mot skymningsrosa, och flickorna visste att deras mor snart skulle skicka dem till sängs.

Gala ropade, "Mamma, posten kommer!" och släppte sin tvättkorg. Hon rusade till grinden och vinkade åt den anländande expressryttaren i den röda jackan.

Han log brett tillbaka, saktade in sin ponny och ropade: “Ta emot!"

Mannen kastade ett tjockt kuvert mot Gala. Hon räckte upp händerna ovanför huvudet och fångade upp kuvertet, som hon hade gjort så många gånger förut. Ryttaren vinkade adjö i farten, snärtade med tyglarna och skrek "Heja!" till sin häst; ponnyn började en ny galopp. Ryttare och ponny skyndade iväg bortom nästa kulle och lämnade ett dammoln efter sig. Gala sprang in på den lilla gårdsplanen med expresspaketet i handen.

"Det kommer från morbror Ingo! Kan jag öppna det nu? Snälla mamma?"

Geraldine, som var nerlassad med två tvättkorgar, nickade trött. Henna plockade upp den fyllda korgen som Gala tappat; hon ville säga något, men kunde inte få fram orden. Henna var den äldre systern, brunhyad och svarthårig; hon hade nyss fyllt tolv år och var hemskt blyg. Alla brukade säga till henne att hon skulle bli lika lång och vacker som sin mor en dag – men för ögonblicket tyckte hon sig vara ful, kort och knubbig. Hennes syster Gala var två år yngre, blond, ljushyad och full av energi. Gala oroade sig aldrig över vad folk tyckte om henne – det verkade som om alla alltid hade tyckt att hon var charmig och söt, hur hon än uppförde sig. Gala kunde inte tänka sig att det någonsin kunde bli annorlunda... medan Henna försökte hoppas att hennes eget liv på något vis, någon gång, skulle ändras till det bättre.

Gala öppnade kuvertet och läste morbror Ingos brev högt för familjen. De gladde sig allihop åt att han skulle komma på ett kort besök till byn inom fem till tio dagar. Henna såg fram emot presenterna som Ingo skulle ha med sig, och alla hans historier om världen och städerna... platser där nya och spännande saker hände, där förändringar var möjliga. Inte för att hon direkt hatade byn där hon växt upp, men hon blev mer och mer uttråkad av att leva i den.

             "Mamma, när får vi följa med morbror Ingo på resa till dom stora städerna?" frågade Henna, medan de åt  skymningsmat efter arbetet.

 "Ja", sade hennes lillasyster och viftade i luften med sin sked, "vi vill åka med honom till Northtown, och se allting han berättat om!"

              Deras mor såg trött ut till och med när hon log åt dem.

              "Jag tror inte morbror Ingo har tid att ta med oss", sade hon. "Han har för mycket att göra, för många människor att träffa. Om ni följde efter honom så skulle ni lämnas utanför mesta delen av tiden. Hur roligt skulle det bli: att få vänta på honom medan han är borta i arbete?"

             Bägge flickorna stönade i protest.

             "Men han är ju rik!" sade Gala. "Han har väl råd att inte arbeta ibland."

             "Ja", lade Henna till, "Morbror Ingo kan betala för våra resor till Northtown och tillbaka. Resan tar bara en dag."

Geraldine ställde sig upp och klappade flickornas ryggar. Sedan föste hon dem upp ur köksstolarna.

"Vi får se. Inga löften, inga tårar – eller hur? Gå nu och borsta tänderna, ta sen på era ögonbindlar och marsch i säng."

Flickorna gick motvilligt sin väg för att borsta tänderna.

 

Lite senare låg de nedbäddade i sina sängar, och deras mor kom för att kyssa dem god skymning. De hade det tillräckligt bra ställt för att kunna ha två sovrum - ett för Geraldine, och ett som de två systrarna fick dela. Henna hade bett om att få ett eget sovrum, men hennes mor brukade bara skaka på huvudet till svar och förklara hur fattiga de var.

Eftersom hon visste att ordet "fattiga" fick Geraldine att tänka på sin döde make, beslöt Henna att vänta med att fråga om den saken igen. Geraldine rättade till bindlarna över flickornas ögon, samt de svarta gardinerna i deras fönster, så att de skulle kunna sova i sju eller åtta timmar. Barnen var litet sömniga på grund av skymningen, men ändå kunde de inte slappna av.

När deras mor hade lämnat rummet, viskade Gala till Henna: "Tror du morbror Ingo nånsin kommer att sluta resa runt och bo hos mamma i vår stad?"

"Dom är släkt, dummer", viskade Henna tillbaka. "Varför skulle dom vilja bo hos släktingar hela livet?"

"Jag är ingen dummer, dummer", viskade Gala och tvinnade en blond hårlock runt sitt pekfinger. "Med alla sina pengar kunde morbror Ingo gifta sej med nån dam och ha henne boende i huset bredvid vårt – sen kunde han komma och träffa oss varje dag."

Henna skakade på huvudet.

"Du är för liten för att förstå, Gala. Kanske morbror Ingo inte är så rik som vi trodde. Han ger oss dyra presenter varje gång han är här… men han kommer bara hit en gång om året. Han kanske jobbar hårt medan han är borta, och sparar ihop pengarna för att köpa saker åt oss och mamma."

"Nu är du bara elak, Henna."

Gala sade inget mera. Och de låg tysta i sina sängar, rullade tummarna i mörkret och tänkte på när morbror Ingo skulle komma och möta dem, försökte föreställa sig historierna han skulle berätta, de vackra gåvorna han skulle ha med sig från den stora staden... och så somnade de.

 

Några dagar senare anlände morbror Ingo verkligen, som passagerare i diligensen från Northtown. Geraldine gav honom ett hjärtligt välkomnande och en kram. Han skrattade och tog fram presenter åt  henne och barnen, pratade om vad som pågick i staden, och lekte med barnen på gårdsplanen. Timmarna flög iväg från en skymning till nästa, och morbror Ingo fick sova över i gästkammaren tills nästa diligens på väg norrut skulle passera.

Vid den här tiden var Ingo Maaterschiff en fullvuxen man, blekare i hyn än sin syster Geraldine, men precis som hon hade han stora mörkbruna ögon och ett leende som såg lite sorgset ut. Han kom alltid klädd som en förmögen man, bortsett från skorna - de var alltid grova och slitna av allt resande. Ingo brukade skoja med Gala och Henna, göra grimaser under middagarna, spela brädspel och äta mycket.

Ibland hände det att flickorna lade märke till en drömmande, melankolisk min i Ingos ansikte, när han såg bort mot horisonten. Då undrade Henna om Ingo längtade efter att rymma från den vanliga tråkiga världen, som hon brukade göra, om han också ville se mera av världen, se vad som låg bortom de blånande kullarna.

Då brukade vanligtvis Gala hoppa på honom, och be honom leka eller berätta en historia. Det gjorde hon den här gången också, precis som Henna hade väntat sig.

"Morbror, berätta en historia till från Northtown!"

            Men denna gång svarade Ingo: "Så ni vill höra en historia till? Då så, ni ska få höra en historia ni aldrig kommer att glömma. Den är hemlig – ni får inte berätta den för er mamma, eller era vänner, eller skriva ner den. Inte ännu, i alla fall. Följ med."

Han bad Geraldine att gå sina ärenden i byn, medan han tog med döttrarna på en utflykt i skogen i närheten. Deras hus låg precis i utkanten av granskogen som växte intill en grund sjö, från vilken en smal flod slingrade sig bort mot norr.

Alla tre vandrade längs sjöns kant, tills de kom fram till ett lövträd med enorm stam och jättelik krona som växte på toppen av en liten kulle. Det var tidigt på hösten, och löven på träden var röda och gula. I landet Terra Hexa var hösten inte speciellt kall, med den varade minst fyra månader. Alla löv skulle falla inom en månad; efter det skulle träden stå bara i tre månader – och sedan kom en enda, iskall vintermånad.

Morbror Ingo lade sin hand på det stora trädets bark, och pekade ut skårorna han hade karvat in i barken de förra gångerna de besökt platsen.

"Henna – minns du hur lång du var den gången, när vi först kom till det här trädet och jag gjorde den här skåran?" frågade han.

Det lägsta märket i barken visade hur lång Henna hade varit för fem år sedan. Hon ställde sig bredvid trädstammen och jämförde märket med sin nuvarande längd.

"Jag har vuxit igen," sade hon belåtet.

"Du ser? Och du kommer att växa dej ännu längre under åren som kommer."

"Gör jag med!" sade Gala och lät lite surmulen.

             "Vad var det för historia du tänkte berätta, morbror?" frågade Henna. "Du låter så allvarlig helt plötsligt."

"Vad jag försöker säja, barn…" Han tvekade, gned sin skäggiga haka med ena handen och skådade ut över sjön. "Hur högt kan man växa innan man ser bortom horisonten… nej, glöm det just nu. Sitt ned, och lyssna på historien som min farmor berättade för mig när jag var en liten grabb. Ni har aldrig hört något liknande."

De satte sig ned vid foten av det stora trädet, och delade på sin medhavda matsäck. Morbror Ingo åt med god aptit, liksom Henna, men han sade ingenting. Efter en stund märkte Ingo hur ivrigt Gala och Henna tittade på honom. Solen var bara en timme från att bli rosa, och deras mor hade säkert återvänt hem. Han nickade till dem: det var dags.

             "Det var en gång", började han, "för många, många generationer sedan, när hela mänskligheten levde på en annan värld än den här. Den hade många namn, men den världen var mänsklighetens ursprung."

"Va' betyder utsprung?" frågade Gala; hennes storasyster hyssjade åt henne.

Ingo fortsatte: "Det här var så länge sedan, att själva solen var annorlunda – då brukade den stiga i en hög båge varje dag, upp till toppen av himlen, och sjönk sedan ned under horisonten efter skymningen, och blev inte synlig igen på flera timmar. Medan solen gömde sej under horisonten, blev himlen så mörk att man knappt kunde se nånting!"

Gala flämtade till och grep hårt om sin storasysters arm. Henna visste inte vad hon skulle tro – hon var både skrämd och upphetsad, och ville bara höra mera.

Ingos ögon blev stora och runda och hans röst lät dramatisk när han förklarade.
            "Folk kallade dessa perioder av mörker för natt. Och tycker ni det låter konstigt, vad sägs om det här: medan solen var utom synhåll, fylldes den mörka himlen av ljusa ting som kallades stjärnor."

"Jag vet vad en stjärna är", sade Henna. "När folk i byn skvallrar om teaterskådespelare och sångare, säjer dom: hon är en ny stjärna, hon blir berömd i Northtown, och sånt."

Morbror Ingo skrockade.

"Nja, jag har sett ett par såna stjärnor i Northtown men jag tror inte det är samma sak. Dom här stjärnorna var starka ljuspunkter på himlen, oräkneliga i antal, som avlägsna vaxljus – fast jag har aldrig sett en.

"Iallafall", sade han, "den gamla hemvärlden blev för liten, för välbekant. Alltför många människor bodde där, dom trängdes och blev retliga, ville upptäcka nya länder… så folk beslöt att de skulle flytta till en annan värld och göra den till sitt nya hem. Detta skedde i en tidsålder när folk var otroligt mäktiga. Det fanns ingen måtta på vilka underverk dom kunde skapa. Så dom byggde ett väldigt skepp, stort nog att rymma allt folk i världen... alla djur, alla växter, alla träd… allting dom behövde. Skeppet hade ett segel så stort som... som…"

"Som härifrån till andra änden av sjön?" föreslog Gala upphetsat.

"Större!"

"Så stort som härifrån till horisonten", sade Henna lugnt.

"Just det!" sade Ingo och skrattade. "Allt folket gick ombord; de hade samlat ihop alla djur och växter och tagit med sej – till och med små insekter och maskar, för även dom minsta djuren är viktiga. Och dom försattes alla i djup, djup sömn, som skulle vara tills skeppet nått sitt mål.

"Men det här skulle bli en lång, lång resa, så lång att en människa skulle åldras och dö innan skeppet kom fram... så vem skulle styra skeppet i säkerhet till den nya världen?"

Han väntade på att de skulle föreslå en lösning. Gala tänkte ordentligt men kunde inte komma på ett svar.

Efter en minut sade Henna: "Jag har det! Dom måste lära små barn att styra skeppet… och när barnen vuxit upp, skulle dom uppfostra sina barn att bli kaptener, och så vidare."

"Du är väldigt begåvad, Henna", sade Ingo uppmuntrande.

Henna var förtjust över att hon hade imponerat på morbror Ingo – han brydde sig inte om hur ful och knubbig hon var, så länge hon var smart. Hon ville bli den smartaste personen i världen – det skulle göra honom stolt över henne.

"Men tyvärr", förklarade han, "skulle resan vara så länge att all mat, luft och allt vatten ombord skulle ta slut om någon passagerare var vaken. Så dom blev tvungna att bygga en konstgjord kapten åt skeppet! Dom byggde en man av renaste metall – med ett hjärta av den magiska metallen plutonium, en kropp av guld, och ögon gjorda av diamanter. Han behövde varken andas eller dricka, och kunde aldrig bli rostig eller gammal.

"Denna Gyllene Kapten grep tag i jätteskeppets styrhjul, seglade ut och satte kursen mot den nya världen. Kaptenen varken åt eller sov, för en metallman behöver inte sådana ting. Hans diamantögon spred strålar av ljus genom mörkret, och förde skeppet tryggt över den väldiga kosmiska oceanen.

"Och medan skeppet seglade, gick en oerhört lång tid – ingen vet hur lång. Och så, äntligen, siktade kaptenen en okänd kust!

"Först av allt sådde han livets frön över kusten, för att göra den nya världen beboelig. Träd, djur, insekter, till och med små bakterier – allting folk skulle behöva, planterade kaptenen där i god tid innan han väckte dom. Sedan, när han sett kusten färgas grön av liv, ruskade han snabbt liv i passagerarna, sa åt dom att kliva in i livbåtarna och färdas mot kusten. Dom var ännu halvvakna, så dom trodde att resan precis hade börjat.

"Passagerarna tittade ut genom fönstren på sina livbåtar, och först då förstod dom hur lång tid som gått... för själva solen hade blivit gammal och tung. Istället för att lyfta sej till toppen av himlen var dag, kunde den bara släpa sej längs horisonten, som den gör nu.

"Men folket var lyckligt, för dom hade funnit en ny värld där ingen annan bodde, där det fanns gott om plats för alla. Den världen, denna värld, gav dom namnet Terra Hexa, och dom byggde dess första stad – Northtown."

Ingo tog en paus, och för en stund kunde flickorna inte säga någonting.

"Vad hände med det stora skeppet, och den Gyllene Kaptenen?" frågade Henna ivrigt. "Var är dom nu?"

Ingo rynkade ögonbrynen och berättade resten av historien: "En storm blåste upp. Det stora skeppet låg inte tryggt vid Terra Hexas kantiga stränder, så kaptenen var tvungen att segla iväg för att söka en lugn hamn där vinden var svagare. Från Northtown kunde folket se hur det väldiga seglet sakta, sakta gled ned under horisonten. Den Gyllene Kaptenen vände sej om och ropade till dom: Var icke rädda! Jag skall segla er hela vägen!

"Och sedan den gången sägs det att när det stora seglet än en gång stiger över horisonten, ska den Gyllene Kaptenen återvända och segla oss hela vägen."

             Morbror Ingo slutade där, och verkade försjunken i sina tankar. Berättelsen fascinerade Henna, men hon kunde inte riktigt begripa meningen med den, och den hade många förvirrande detaljer.

              "Vilken märklig historia", sade hon.

              "Ja. Jag har inte ändrat någon del av den. Min mormor berättade den för mej på det viset, så som hennes far berättat den för henne. Och hon sa också så här: Du får inte berätta denna historia för någon annan eller skriva ner den, förrän du har blivit tillräckligt gammal för att skaffa dej egna barn. Då får du föra den vidare till ditt mest begåvade, mest intelligenta barn. Om du inte gör som jag säjer, glöms historien bort eller så ändrar någon på den – och då kommer något fruktansvärt att hända mänskligheten."

              "Vad, morbror? Vad är det som kommer att hända?" frågade Henna, och hon blev plötsligt ängslig. Det här måste vara viktigt, det kände hon på sig – den här berättelsen var helt annorlunda än hans andra historier.

              Men morbror Ingo bara log sitt sorgsna leende åt henne.

              "Du är en sån klok flicka, Henna. Jag anförtror berättelsen åt dej. Hysch! Titta, din syster har somnat. Jag undrar om hon hörde allt jag sa."

              Han lyfte den sovande Gala över skuldran och höll Henna i handen. Ingo var inte särkilt stark och Gala var inte särskilt mager, men på Terra Hexa kunde alla människor lyfta tunga vikter utan alltför stor ansträngning. Solen blev rosa och färgade landskapet skärt, brandgult och brunt; himlen runt solen blev guldfärgad. Skymningen hade redan varat en stund, och det var dags att vända hemåt.

Medan de gick tillbaka till sitt hus vid utkanten av den lilla byn, funderade Henna över Ingos berättelse. Hon vred och vände på den i sitt huvud, försökte föreställa sig alla detaljerna i sin fantasi: den gamla världen... solen som sjönk under horisonten... natten och stjärnorna... en man gjord av guld... den kosmiska oceanen... Terra Hexas kantiga stränder... och kaptenens sista ord.

Alla de sakerna verkade hänga ihop... men de hängde inte ihop med vad hon såg runt omkring sig. Den enda sol hon kände till var den som aldrig, aldrig sjönk ned under horisonten. Den enda värld hennes folk hade sett var den här, Terra Hexa. Det enda föremål av guld hon någonsin sett var det tunna halsbandet hennes mor brukade bära till sina finkläder. Kunde verkligen alla de fantastiska sakerna i berättelsen ha något att göra med verkligheten som hon såg omkring sig?

Hon kunde inte sluta fundera, till och med efter det att morbror Ingo hade sagt adjö och rest iväg med diligensen under den följande dagperioden.

Och det tog inte lång tid förrän Henna fattade ett beslut: hon skulle resa till Northtown, gå på universitetet, och lära sig allt som fanns att veta.

När hon gjort det skulle hon kanske förstå legenden om den Gyllene Kaptenen, tänkte hon.

 

TERRA HEXA © 2004, 2014 A.R.Yngve


Om författaren:

A.R. Yngve är en talangfull och mångsidig författare och tecknare, född i Göteborg, men för närvarande bosatt i Norge. Humor, originalitet och spänning kännetecknar hans böcker.
Missa inte att besöka A.R.Yngves hemsida med romaner, essäer, dikter och bilder.

Terra Hexa utkom i augusti 2004 och är listad bland årets bästa ungdomsböcker i Bibliotekstjänsts folder Läsgodis för ungdomar.