Omslagsillustration © 2008 Mats Lindgren  

Glastornen 3

Kråkmästaren

KG Johansson

 1: Nattens rovdjur


Någon följde efter henne.

Asha gick tio steg till innan hon plötsligt höll andan och stannade. Något som lät som ett enda fotsteg hördes bakom henne. Sedan blev det tyst. Asha höll andan i några sekunder till innan hon gick vidare. Den här gången gick hon bara tre steg.

Nu hörde hon två fötter sättas i marken innan det blev tyst.

De gamla stenhusen reste sig tre eller fyra våningar upp i den här delen av Borg. Ovanför hustaken lyste den röda månen matt. Asha lyfte upp Trygg och försökte läsa den lilla spräckliga kattens ögon. Månskenet räckte inte till, och bara något enstaka ljus lyste i husen. Asha klappade Trygg under några ögonblick till. Sedan satte hon försiktigt ned katten på gatan.

Trygg jamade hjälplöst. Asha böjde sig genast ned och tog upp katten igen. Hon klappade om Trygg i ett försök att trösta djuret – och sig själv. Asha hade aldrig hört Trygg jama på det här sättet. Någonting var mycket fel.

– Hallå? ropade Asha. Är det någon där?

Ingenting rörde sig. Asha vände sig långsamt runt där hon stod och försökte se. Ingenting annat än mörka skuggor.

Asha andades djupt några gånger och försökte lugna sig. Det fungerade inte. Hennes hjärta bankade fortfarande våldsamt när hon med snabba steg fortsatte mot värdshuset. Hon höll kvar Trygg i famnen. Hennes händer smekte kattens päls utan att Asha själv visste om det.

Det var flera hundra meter kvar till Gyllne Draken. Hon hade nyss gått över torget, som också var nästan folktomt så här dags. Innan hon kom fram till värdshuset måste hon ta sig genom flera kvarter till. Och de flesta husen här var övergivna.

Asha tog av åt höger för att hålla sig i kvarter där det bodde några fler människor. Det fladdrande ljuset i ett fönster på andra sidan gatan slocknade just när hon såg åt det hållet. Hon kunde fortfarande se tre eller fyra fönster där det lyste. Om hon skrek nu skulle någon säkert höra henne. Däremot var hon inte säker på att den som hörde henne skulle göra något åt saken. Asha visste inte om hon själv skulle ge sig ut i natten om hon hörde någon skrika på hjälp.

Nästa ljus slocknade. Asha gick vidare medan hon försökte tänka. Hon kunde antingen svänga till höger på Spannmålsgatan i nästa hörn eller fortsätta framåt ett kvarter till och sedan gå Issars gränd den sista biten. Om hon hade vetat hur många människor som bodde på Spannmålsgatan och på Issars gränd hade det varit lätt att välja väg.

Asha hade tyvärr ingen aning om den saken.

Hon stannade inte igen. I stället gick hon raskt mot gathörnet, fortfarande med Trygg i famnen. Boken om Krist tyngde i hennes ficka. Asha skakade på huvudet när hon tänkte på att hon hade gått hela vägen tillbaka till palatset för att hämta en bok. Innan hon insåg att hon hade glömt kvar boken på Hannes bord hade hon redan varit uppe i sitt rum på värdshuset.

Hon hade lika gärna kunnat hämta boken i morgon. Bortsett från att den var hennes enda minne av sin mor.

Asha hade börjat andas snabbt och ojämnt igen. Hon kom fram till hörnet och gick åt höger på Spannmålsgatan. Sedan tvärstannade hon igen.

Hon lyssnade i några sekunder. Ingenting. Asha fortsatte mot Gyllne Draken. Hon önskade att hon hade kunnat känna sig lugnare, men det gick inte. Någonting rörde sig inom henne, hetsade på hennes hjärta och andning och fick henne att tänka mörka tankar. Hon var en idiot. Bara en idiot skulle ha gått ensam genom halva Borg för att hämta en bok. Nu smög någon bakom henne. De kom närmare och närmare och skulle snart kasta sig över henne…

Asha vände sig om medan hon gick. Ingen syntes till under de röda stjärnorna. Hon vände sig framåt igen. Efter det här gathörnet var det högst tre kvarter kvar. Hon skulle snart se ljusen från Draken –

En skugga gled ut från väggen vid gathörnet, bara några meter framför henne.

Trygg jamade hjälplöst igen.

Asha vände sig om för att springa därifrån.

En annan skugga närmade sig från det hörnet.

Gatan var inte mera än fem meter bred i det här kvarteret. Det var omöjligt att ta sig förbi de som förföljde henne. Hon såg panikslaget efter en gränd, en öppen dörr, ett fönster – vad som helst. Den närmaste dörren låg bara några meter bort. Asha rusade mot den, men en av skuggorna var nästan framme vid henne och hann före.

Asha stannade med ryggen mot husväggen. Trygg var varm i hennes händer.

– Sätt ned katten, sade en av männen.

De hade ställt sig framför henne. En på varsin sida, så att de kunde hindra henne om hon försökte fly.

– Sätt ned katten, sade mannen igen. Annars kommer han att bli platt.

Asha försökte se i det svaga ljuset. Hon tyckte sig känna igen männen. De var två av Agnes soldater. När hon kom hem till Draken första gången, tidigare under kvällen, hade de suttit i matsalen och druckit. Då hade de varit högljudda och skrytsamma. Nu var de mycket tystare. De låga rösterna gjorde att männen verkade mycket farligare.

– Vi ska inte göra dig illa, sade den förste mannen.

– Om du inte ber om det, sade den andre. Asha lade märke till att han verkade mer berusad. Om hon skulle försöka springa måste hon springa åt hans håll.

När hon försökte springa. De här berusade kräken skulle inte få göra som de ville med henne.

– Vi kommer att göra som vi vill med dig, sade den förste som om han hade läst hennes tankar. Och om du inte sätter ned katten nu kommer vi att använda honom som munkavle på dig. För du kommer att skrika.

– Av en eller annan anledning, flinade den andre. Fast jag är inte säker på vilken. Inte än.

Asha böjde sig nedåt och satte försiktigt ned Trygg på marken. Hon tänkte inte bara ge upp. Hellre än att låta de här två männen få sin vilja fram skulle hon ta emot ett knivblad. Men Trygg skulle inte behöva lida.

Katten ställde sig framför henne på gatan. När Asha släppte henne reste Trygg genast ragg. Den lilla katten försökte göra sig så stor som möjligt för att skydda Asha. Det hade kunnat vara komiskt om det inte hade varit så rörande. Och om det inte hade hänt i en sådan här situation.

– Bra, sade den förste mannen. Kom hit nu.

Asha försökte känna sin smala kniv mot höften. Hon tvivlade på att hon skulle hinna få fram den. Hon måste försöka springa förbi den mer berusade och få fram kniven medan hon sprang. Även om den berusades svärd skulle hinna ta henne, eller om hon skulle snava, så kunde hon i alla fall få bort dem från Trygg.

Men männens svärd var långa och vassa. Och de hade säkert använt dem flitigt under kriget. Asha själv hade bara sin kniv.

Hon måste strax använda kniven. Hennes hjärta bultade våldsammare än någonsin medan hon rörde lite på sig. Hon försökte känna exakt var kniven fanns. Om hon svepte kappan bakåt och stack ned handen mot höften –

– Skyll dig själv då, sade den mer berusade.

Asha glömde kniven. Trygg var fortfarande en boll av hår någon meter framför fötterna på henne. Den berusade höjde svärdet i en ny vinkel.

– Nej! skrek Asha.

Sedan såg hon att hon hade missförstått. Mannen tänkte inte hugga Trygg.

Han tänkte sparka till katten.

Mannen drog tillbaka foten och tog sats.

En skugga kom runt gathörnet på låg höjd. Skuggan svepte fram mot Asha och de två männen utan ett ljud.

Den stora gråbruna vargen träffade den berusade mannen lite ovanför knäna. Mannen gav ifrån sig en förvånad grymtning och rasade ihop. Den andre mannen hann vända sig mot vargen innan det blev hans tur. Han föll baklänges och slog huvudet i gatstenarna med ett otäckt ljud.

Vargen Hungrig tog två steg till innan han stannade. De två männen låg på marken. Den av dem som hade slagit i huvudet var orörlig.

Mannen från Is, mannen som själv kallades för Varg, kom runt gathörnet. Han såg på scenen utan att säga något. Sedan gick han fram mot Asha. När han såg hennes ansikte började han gå snabbare.

Varg hann fram till Asha precis så att han kunde fånga upp henne när hon svimmade.

 Vorax andades ut med en lång suck. Ett tag hade han varit orolig. Men det hade löst sig så bra han kunde önska. Han hade fått känna flickans skräck, hur den löpte genom kroppen på henne, hur den spred sig genom hennes varelse som en pissfläck i tyg. Och precis när han trodde att han kanske skulle förlora henne hade något hänt.

Nu gick flickans medvetande inte att komma åt – hennes själ var mörk.

Men den skulle komma tillbaka.

Vorax gick nedför trappan. Den andra flickan, flickan som han hade hämtat någon dag tidigare, väntade i stora salen. Hon var inte bunden. Det behövdes inte. När Vorax hade sett någon i ögonen en stund gjorde de inget som han inte ville.

Vorax satte sig mittemot flickan. Hon kunde vara sjutton eller kanske arton. Ett par år äldre än han själv. Han visste hur hon skulle ha tittat på honom om hon inte hade vetat. Förutsatt att hon ens skulle ha brytt sig om att ge honom en blick. Men efter att han hade sett henne i ögonen vågade hon inte se på honom överhuvud taget.

Om han inte gav henne order om det.

Vorax gav ordern – tyst, utan ord – och flickan såg upp på honom. Hennes ögon var uppspärrade. Vorax tyckte om det. Han ville njuta av den känslan så länge som möjligt. Den här flickan var söt, med friska vita tänder och len hy. Håret var tovigt och hennes ögon rödgråtna, men Vorax struntade i sådant. Det han ville ha fanns inte i hennes utseende.

Vorax såg in i flickans ögon och började ta henne.

Flickan kved lätt. Vorax lät henne hållas. Hon tystnade medan Vorax trängde djupare och djupare in i hennes själ. Han såg hennes barndom och uppväxt. Flickan hade haft det förhållandevis bra, som man kunde gissa av tänder och hy. Vorax stönade till lite när han kände hennes begåvning.

Vorax trängde längre och längre in. Han hade tänkt göra det långsammare, dra ut på det så länge som möjligt, men den andra flickan hade redan gjort honom upphetsad. Nu gav han efter fullständigt och tog det sista. En svart sol exploderade i hans huvud när han vräkte sig runt i hennes innersta.

Efteråt satt flickan kvar orörlig. Vorax lämnade henne där hon var. I morgon skulle han skicka tillbaka henne ned till staden. Hon skulle gå dit han pekade, tills någon hejdade henne eller tills något kom i vägen. Flickan kunde fortfarande göra enkla arbetsuppgifter om någon visade henne, och hennes kropp var orörd och oskadad.

Det var resten som var borta.

Glastornen 3: Kråkmästaren © 2008 KG Johansson


Om författaren:

KG Johansson har livnärt sig som bland annat musiker, lärare, forskare, librettist, manusförfattare, operaregissör, översättare, bibliotekarie, tonsättare och utkastare; det sista dock under rätt kort tid. Han har tidigare skrivit drygt tjugo musikläroböcker och en doktorsavhandling.

Glastornen 3: Kråkmästaren utkommer i januari 2008.