Omslagsillustration © 2004 Daga Wennerström

Sagan om Rand I: Landet nära tidens rand

Cecilia Wennerström

Kapitel 1.

Första gången jag besökte Landet Nära Tidens Rand, hade jag inte någon möjlighet att välja. Jag hade aldrig sett en tidsreva förut och visste inte vad det var jag såg. Och om någon hade sagt till mig, att det fanns tidsrevor som -- på riktigt -- ledde till andra världar i andra dimensioner, hade jag tyckt att den som sa det inte var riktigt klok.

      När tidsrevan öppnades i mitt sovrum, hade jag just vaknat ur en mardröm. Jag trodde, att den var en hallucination, för det händer ganska ofta, att bilder från mina drömmar dröjer sig kvar ett tag på ögats näthinna och syns som hägringar eller spöken i rummet, när jag vaknar. Skuggfigurer eller ljusfigurer tycks befinna sig i rummet,  men det är bara bländverk och illusion. Efter ett tag bleknar de bort och försvinner. Kvar finns bara den vanliga vardagen. Då brukar jag känna mig besviken. Det skulle vara så mycket mer intressant att få se ett riktigt spöke någon gång.

      Inte för att jag är den typen som tror på spöken. Jag tror inte på övernaturliga saker överhuvudtaget. Jag har just börjat läsa på universitetet, och mitt stora intresse är genetik. Jag vet att många är rädda för genetisk kunskap och genterapi, och det är lätt att förstå varför, men jag tycker att om kan använda genetisk kunskap för att rädda liv och bota sjukdomar, så ska man göra det.

      Kanske finns det en gen, en riskgen, som gör att man tar onödiga risker; till exempel skulle den genen kunna finnas hos två föräldrar som är musiker och tror att de kan köra en turnébil med full fart i snöstorm, bara för att hinna till nästa spelning. Jag menar, att om man hade använt genterapi på den där riskgenen så kanske de hade haft vett att inte göra något så dumt.

      Nu vill jag inte tänka mer på mina föräldrar. Han spelade trummor och hon keyboards och dessutom var det tre musiker till, som omkom i olyckan. Det stod mycket om den i tidningen och om att man ska bygga om vägsträckan där det hände. Bandet hade just spelat in en CD med blues-låtar, men jag vill inte lyssna på den nu och inte berätta om hur bra de spelade eller hur pappa körde taxi för att få ihop till lånen på huset i Enskede, där vi bodde, och där jag fortfarande bor kvar.

      Jag vill fortsätta att berätta, vad som hände mig den här natten.  

      Den här speciella natten hängde en skälvande, lysande spricka -- ganska stor, säkert en meter hög--i luften ovanför sovrumsgolvet. Jag var nätt och jämnt halvvaken när jag bestämde mig för att gå upp ur sängen och titta närmare på ljusbilden. Känslan av mardrömmen satt fortfarande kvar i kroppen.

      Hade jag verkligen drömt om en svävande ljusreva?

      Jag tog ett par steg mot den. Det var kallt och egendomligt dragigt på golvet. När jag kom så nära, att jag kände revans kraft på allvar, snubblade jag till litet, kanske därför att jag blev så förvånad. I nästra ögonblick sög ljusrevan in mig med stor kraft, och jag upptäckte att det inte längre gick att se, höra eller andas.

      Innan jag ens hann bli rädd tumlade jag ut i en skogsbacke. Det var mörkt så när som på en mycket stor vit måne och den lysande springa, som jag just kastats ut ur. Ljuset från den blev allt svagare, och så småningom försvann den helt och hållet. Bredvid stigen där jag låg mer eller mindre utspridd satt en kvinna på huk.

    Hon hade kritvit hy, korpsvart hår och gröna ögon med smala springor, som fick henne att likna en katt. Just då såg jag nog egentligen inte ögonens färg i månljuset. Men det är min första minnesbild av Vahinya: ett sagokattansikte med smaragdgröna ögon. Hon sade något jag inte begrep, letade därefter i den mörkgrå, skimrande mantelns veck efter något, hittade slutligen en liten kubformad apparat som hon knäppte på, varpå jag förstod vad de främmande orden betydde:

      "Mitt namn är Vahinya. Jag måste be dig om ursäkt. Det var verkligen inte min avsikt att tvinga hit dig. Men vinden störde mig när jag läste formeln. Både plats och riktning blev fel."

      Inom mig växte en känsla av panik, som jag motade bort genom att bestämma mig för att jag drömde. Det vill säga: jag tvingade mig själv att strunta i att marken var knölig av rötter, att luften doftade skog, och att månen på något obestämt sätt var annorlunda. För stor kanske. Eller för vit. Något var det. De där anletsdragen som man inbillar sig att man ser när man tittar upp mot månskivan. De var inte likadana.

      Förresten brukade mina hallucinationer inte prata. Inte om jag själv hade vaknat i varje fall. Kanske hade jag fallit omkull på sovrumsgolvet och slagit i huvudet. Eller också låg jag kvar i min säng och var inne i en ny dröm. Så måste det vara.

      Jag kunde lika gärna besvara presentationen.

      "Mitt namn är Petra Bravo," sade jag

      Och jag är arton år och fyller snart nitton, tänkte jag. Mina föräldrar heter Mario och Susanna, men jag har inga föräldrar längre. Allt som är kvar efter dem är ett hus i Enskede utanför Stockholm och en storebror, som heter Max. Han är mycket äldre än jag, och han är konstnär. Vi är inte speciellt förtjusta i varann. Jag tycker inte om hans installationer och hans skulpturer. De liknar svarta sniglar och jag avskyr sniglar, speciellt svarta och om man tar bort de två första bokstäverna. Min bästa kompis heter Sofia, men hon har flyttat till Schweiz. Jag läser genetik på universitetet i Stockholm. Det är det bästa i mitt liv: att jag är så intresserad av biologi och speciellt då av genetik. Gener är spännande. Allt sitter i generna. Kanske till och med ondska och godhet? Om det fanns en gen för ondskan? Då kanske man kunde få bort all ondska med genterapi? Men egentligen tror jag inte det. Det är bara dagdrömmar. Det här är också en dröm, en nattdröm. Eller en sovdröm. Men ingen dagdröm, eftersom jag inte är vid medvetande. Det kan jag inte vara.

      Och jag tänkte för säkerhets skull en gång till: Det är en dröm.

      Sedan frågade jag:

      "Var det du som gjorde den där lysande revan i luften?" 

      "Tyvärr var det nog det," sade hon. "Det är en tidsreva. Jag håller på att träna mig att säga formeln på rätt sätt."

      "Var det inte meningen, att den skulle hamna i mitt sovrum?"

      ”Nej, det var inte meningen.”

      Natten var ljummen. Ändå drog små iskalla vindkårar genom min tunna pyjamas. Det var barr på stigen under mina fötter. Runt omkring mig syntes trädstammar i månljuset.

      Snart börjar jag frysa på allvar, tänkte jag, och då vaknar jag och upptäcker, att jag sparkat av mig täcket. 

      "Tidsrevan har försvunnit, och det tar litet tid för mig att göra en ny, speciellt om den ska leda i motsatt riktning men ändå behålla exakta koordinater," sade kattkvinnan.

      Jag hade glömt vad hon hette i min förvirring.

      Den kyliga nattvinden fortsatte att slita i min pyjamas. Vinddraget kändes otäckt, som om det levde och hade en vilja och kunde tränga sig på i mina tankar. Det blev som en sång i mitt huvud: Kyla, blåst, mer, värre, alltid, kyla, blåst, mer, värre, alltid… Sången tycktes ha främmande ord och läten men jag visste ändå vad de betydde. Vinden sjöng en ondskefull vindsång, en elak och grym sång om evig köld.

      "Vi måste komma inomhus i skydd för vinden och vindungarna, och vi måste se till att du får ordentliga kläder."

      Den svarthåriga sagokvinnan med sitt kritvita ansikte tog mina båda händer i sina. De var varma och fasta och kändes starka. Hon borrade sina gröna kattögon djupt i mina egna bruna... och jag mindes en gång, när jag hade tittat mycket länge in i ögonen på en katt, och katten nästan hade hypnotiserat mig: till slut var allt i mitt huvud bara vilddjursögon och tomhet trots att katten ifråga hade varit en ganska beskedlig och kelig huskatt. Innanför de där andra ögonen fanns ett psyke helt annorlunda än mitt eget.

      Sagokvinnan sade en kort ramsa med ett hårt och effektivt tonfall, varpå hela skogsbacken försvann och ersattes av det milda, fladdrande ljuset från en öppen brasa i ett rum. Vindsången försvann från mina tankar, kanske den kröp ner och gömde sig i ett tankelager längre ner i medvetandet.

      Jag såg mig nyfiket omkring i rummet.

      En lärosal, var min första tanke. Ett stort rum med mycket mörkbrunt trä i väggar och möbler. Stolar med stoppade lädersitsar. På väggarna hängde affischer med invecklade diagram, som fick mig att tänka på astrologi. Om det inte varit för datorskärmarna och tangentborden, hade jag trott mig vara förflyttad till medeltiden. En brasa brann i en öppen spis, och ett av borden var dukat med bröd, ost och en tekanna. Framför en av datorerna satt en äldre man med tillbakastruket grått hår. Han reste sig upp och kom fram emot oss.

      "Välkommen tillbaka, Magikand Shaz Vahinya," sade han. "Är du nöjd med resultatet av din laboration? Åtminstone en del av den tycks ha utfallit på ett helt oförutsägbart sätt."

      Vahinya, så var det hon hette, det kom jag ihåg nu. 

      "Ja, det kan man lugnt säga," sade hon. "Det här är Petra Bravo. Hon råkade få in tidsrevan i sitt sovrum." 

      Mannen, som var ledigt klädd i ljusgrå tunika och byxor, vände sig mot mig och förde elegant samman sina fingertoppar  i något som liknade en hälsning. Jag besvarade gesten med viss svårighet, eftersom mina fingertoppar ville trassla ihop sig. Det påminde mig om när jag helt nyligen -- med nytaget körkort -- försökte ’ge fingret’ åt en annan bilist och mina otränade fingrar i stället gjorde ’tummen upp’.

      "Välkommen till Rand, Människa Petra Bravo," sade han, "eller till Landet Nära Tidens Rand för att vara mer exakt. Vi orkar sällan säga hela detta långa namn till vardags, det används mest i skrifter, poesi och andra högtidliga sammanhang. För det mesta säger vi bara Rand."

      Fortfarande tog jag för givet att jag drömde. Min bror Max brukar säga att vi aldrig kan veta, om vi är fullständigt vakna, även när vi tror oss vara det.  Jag hoppades att han hade rätt, eftersom jag kände mig fullständigt vaken, och känslan av panik ville komma tillbaka.

      Mannen fortsatte: 

      "Mitt namn är Magiker Shaz Erarc. Anledningen till att du hamnat här är ett experiment som Magikand Vahinya utfört under sin utbildning till fullvärdig magiker. Hennes uppgift var att skapa en så kallad tidsreva, en kortvarig öppning in i en annan rumtid eller dimension. Lägeskoordinaterna är de samma men tidskoordinaterna och några dimensionskoordinater ska varieras. Detta kräver en del ganska svåra beräkningar samt vissa invecklade magiska formler. Dessutom behöver man en stor portion medfödd magisk talang, något som Vahinya begåvats med i rikt mått och som du fick uppleva när hon nyss teleporterade både sig själv och dig en sträcka på över femtusen meter. Den förmågan har kanske bara ett hundratal shazer per generation. Bland de andra folkslagen här är det ännu färre. Då räknar jag inte med jimbugarna, förstås. De är de verkliga mästarna."

      För ett ögonblick glömde jag känslan av panik, när hans långa förklaring hade fångat mitt intresse. Jag kunde se att han och Vahinya tillhörde samma folkslag: mannens ögon var mörkblå, men lika kattliknande, och han hade samma ljusa, nästan kritvita hy.

      "Hur många folkslag har Rand?" undrade jag.

      "Alla frågor av den typen kan du studera senare," sade Vahinya. "Men innan dess föreslår jag att du klär på dig, och att vi försöker få i oss litet mat -- jag är ganska hungrig faktiskt. Den där eländiga tidsrevan har tagit lång tid att konstruera, och jag har inte ätit ordentligt på flera dagar."

      Hon vände huvudet mot de stora dubbeldörrarna i rummets bortre ände.

      "Nu tror jag att dina kläder har kommit," tillade hon.  

      In genom en dörr kom en rödhårig, mager ung man med en hög kläder i famnen. Han var mycket människolik och hade vänliga, litet sneda blå ögon, höga kindben och mungipor som glatt vinklade sig uppåt litet grann.

      "Det här är Magikand Rävman Aerwinwath," sa Vahinya. "Han har skaffat fram litet kläder åt dig, som du kan ha medan jag försöker få fram en ny tidsreva för dig att återvända genom. Det kommer att ta minst ett par dagar tyvärr."

      Aerwinwath lade ifrån sig klädhögen på en stol, vilket gjorde honom tvungen att vända sig bort en aning. Baktill hade han en stor, yvig rävsvans. Därefter vände han sig mot mig och satte med en artig min sina långa smala fingrar mot varandra i en hälsning. Mina egna fingrar lydde mig bättre den här gången, när jag besvarade hälsningen.

      Jag bytte kläder bakom en stor fåtölj. Det kunde man göra i en dröm, tyckte jag, även om man var bland vilt främmande personer. Man fick säga personer, för det gick inte att säga människor. Varelser passade inte heller -- ordet fick mig att tänka på tentakler och antenner.

      Tröja, byxor, korta stövlar -- inget utom manteln skilde sig speciellt mycket från mina egna vardagskläder. Mantelns tyg påminde om vadmal med invävda glittrande trådar. Den verkade vara ett ytterplagg, och jag vek ihop den och hängde den över armstödet på fåtöljen så länge. När jag kände i fickorna på byxorna, fick min högra hand grepp om en liten kub. Jag tog upp den ur fickan och såg, att den liknade den lilla apparat som Vahinya hade använt, när vi möttes på skogsstigen.

      "Jag ser att du hittat översättaren," sade Aerwinwath. "Du behöver den inte just nu, eftersom vi andra här inne har slagit på våra. Men du måste ha den, när du använder våra datorer. Jag tänkte, att det kunde roa dig att läsa litet om Rand i våra virtuella bibliotek."

      Jag gick fram till ett av tangentborden och såg, att varje tangent var genomskinlig, samt att de tecken, som visades under höljet, visserligen liknade bokstäver, men inga som jag kände igen. På en av kubens sidor fanns en liten knapp. Jag tryckte på den. Tangentbordet framför mig flimrade till och bytte ut sina tecken. Bokstäverna var litet snirkliga, men jag kände igen allihop.

      "Nu märkte datorn vilken typ av varelse du är, sade Aerwinwath. Jag har ställt in översättaren speciellt för din art Homo Sapiens.

      Han kändes mycket verklig. Hur kunde han veta så mycket om människosläktet?

      "Ni måste ha haft människobesök tidigare," sade jag.

      Sedan tänkte jag, att en figur i mina drömmar naturligtvis måste känna till människosläktet minst lika bra som jag själv.

      De två shazerna och rävmannen utväxlade snabba ögonkast. Det verkade försöka komma överens om vem av dem som skulle svara. Slutligen bröt den äldre magikern tystnaden.

      "Människa Petra Bravo," sade han på sitt formella sätt, "svaret på den frågan är ja. Vi känner väl till er människor och vi har haft enstaka besök av er. Vi har också i några få fall varit på besök hos er. Men om vi skulle svara på alla dina frågor som bara väcker nya frågor skulle vi svälta ihjäl. Du kommer att få så mycket information du vill och hinner tillgodogöra dig på den korta tid du kommer att tillbringa här. Det bästa du kan göra för ögonblicket är att stilla din nyfikenhet och delta i vår måltid."

      Med de orden satte han sig vid matbordet, hällde upp ett grönaktigt té till oss i fyra koppar, samt bredde tjocka lager med en gulbrun, trögflytande massa på en brödbit.

      "Inget går upp mot rönnhonung," sade han. "Om jag inte hade blivit magiker hade jag blivit honungsmakare."

      "Då hade du först fått bli en rönnkvinna, eftersom bara rönnkvinnor kan bli honungsmakare," sade Aerwinwath. "Och du hade varit tvungen att leva ihop med en jimbug."

      "Det hade det varit värt," sade Shaz Erarc.

      Vi hade ätit under tystnad i ett par minuter, när plötsligt ett skarpt, vinande ljud av en vindkåre hördes utanför huset. Mina bordskamrater stelnade till och lyssnade spänt. Efter ett kort tag försvann ljudet, och tédrickandet fortsatte utan kommentarer. 

      Det hade hunnit bli tidig morgon, och utanför de stora fönstren ljusnade himlen. Téet vi drack var mycket gott och smakade blommor. Jag började känna mig sömnig. Stolen jag satt i var bekväm, och mitt huvud ville hela tiden falla framåt mot bröstet med slutna ögon.

 

Intermezzo 1

 

      Människoflickan hade somnat i stolen. Hon andades tungt med lugna och jämna andetag.

      "Rörde du vid hennes psyke?" frågade Magikand Shaz Vahinya, vänd mot Magiker Shaz Erarc.

      "Det är förbjudet, det vet du," svarade den äldre shazen. "Hon var nog bara sömnig, och utmattad av alla nya intryck."

      "Men om hon bryter samman? Får vi inte göra något för att hjälpa henne?"

      "I nödfall får vi det. Men såvitt jag kan bedöma kommer hon att klara det själv. Hur i alla årstider lyckades du med konststycket att få hit henne? Vad gjorde du för fel?"

      "Tidsrevan hamnade i rätt dimension, men på fel plats. Dessutom måste jag ha vänt den åt fel håll. Den åttonde satsen i formeln är mycket svårsjungen. Dessutom blev jag störd av vinden."

      "Det är något mer bakom det här," sade Erarc. "Mina observationer av tidsväven visar en singularitet av ett slag som jag inte sett på över ett solsekel.  Imorgon ska jag diskutera den här skenbara slumphändelsen med den Högste Rådsmedlemmen. Jag tror nämligen inte, att det är en slump att hon är här."

      "Jag för min del behöver sova," sade Aerwinwath. "Jag sov mycket gott, när Vahinya körde upp upp mig ur sängen för att skaffa fram kläder till människoflickan."

      "Låt oss alla följa människans exempel och avnjuta några timmars sömn," sade Erarc. "Vahinya, du får se till att hon kommer i säng i ett av gästrummen. Be Husföreståndare Gnom Kelg att flytta henne dit."

      "Kelg har inte gått upp än," sade Vahinya. "Vi får lyfta dit henne själva."

      "Ni kan behöva öva er i kinetisk magi litet också," sade Erarc. "Särskilt du, Aerwinwath. Du klarade nätt och jämnt delproven i kinetisk kontroll av luftströmmar och vattenytor."

      "Hur ska jag då kunna lyfta en människa?" undrade rävmannen. "Hon väger säkert minst femtio kilo. Kan vi inte väcka Kelg? Han har i alla fall betalt för att sköta om oss. Det ryktas att hans månadsarvode är lika stort som Therbrodredhs."

      "Det tror jag inte på," sade Erarc. "I vilket fall som helst är han värd varenda silvermynt."

      "Vi kan hjälpas åt," sade Vahinya. "Vi brukar ju hjälpas åt, du och jag, Aerwinwath."

      Hon sjöng tyst en besvärjelse samtidigt som hon tog ett mjukt tag under armarna på Petra. Aerwinwath sjöng också en formel, med sin något strävare röst. En rävröst, tänkte Erarc. Det var därför shazerna alltid var bättre på magi. Deras röster var klarare och passade bättre för demonspråkets många, långa vokaler. Den gamle shazmagikern drog på munnen, när människoflickans kropp baxades genom luften, styrd av Vahinyas och Aerwinwaths röster och handrörelser.

      Shaz Erarc gick inte och lade sig. I stället satt han länge framför en stor mörkblå skärm, som täckte större delen av väggen i Stora Salens ena kortända, och betraktade mönstret i tidsväven. Med hjälp av ett tangentbord provade han olika  antaganden. Alla värden ledde till samma resultat: En sannolikhetsnod. En singularitet, ett omöjligt värde. Han var övertygad om att Petra Bravos uppdykande stod i samband med den klara, alldeles för ljusa och välcentrerade punkten på skärmen.   

      Han måste snarast kontakta Högste Rådsmedlem Therbrodredh så att denne sammankallade Rands Högsta Råd.     

      I gästrummet i en av flyglarna på det uråldriga och ärevördiga Universitetet i Landet Nära Tidens Rand sov Petra Bravo lugnt den morgonen, utan att drömma mardrömmar, men en tagg av obehag smög sig ändå in i hennes drömvärld.

      Det var minnet av små otäcka röster i en främmande skog som sjungit i hennes öra om dödlig blåst och kyla.

 

Saagan om Rand I: Landet nära tidens rand © 2003-2004 Cecilia Wennerström


Om författaren:

Cecilia Wennerström är saxofonist och programmerare. Som musiker har hon arbetat med bl.a. Nisse Sandström, Gugge Hedrenius, Peo Jönis och Lasse Brandeby. Hennes debutbok Sagan om Rand - Landet nära tidens rand presenterades i SVT Röda Rummet i maj 2003. Förutom böckerna om landet Rand har hon skrivit noveller och recensioner för SF/fantasy-tidskrifterna Mitrania och Enhörningen. Hennes första bok om Rand är publicerad som e-bok i USA av Twilight Times Books med titeln Saga of Rim the Land on the Rim of Time och har vunnit the Dream Realm Award 2003 i klassen Young Adult.

Sagan om Rand I: Landet nära tidens rand  2a omarbetade upplagan utkom juli 2004 på Wela Förlag. Den 1a upplagan utkom mars 2003 på Ord & Visor.