Omslagsillustration © 2004 Daga Wennerström

Sagan om Rand II: Lyktbärarnas återkomst

Cecilia Wennerström

 

Kapitel 1.

Svarta, tunna trådar, glimmande av fukt, slingrade sig uppför höga klippväggar. Små blekgröna gnemoner skrapade svartalgerna från väggen i palatset, och bar dem i droppande fång till köket med plattfingrade händer. En blå eld flämtade och brann under en jättekittel, och hennes händer rörde sig besvärjande intill kittelns rand, styrde slevens rörelser i den illaluktande soppan. Andra rörelser, andra besvärjelser, och soppan förändrade färg, form och smak. Den svarta sörjan ömsom förtätades till gråaktiga frikadeller, och ömsom förtunnades till ljusgul buljong. Hundratals djupa tallrikar väntade på att fyllas med god, näringsrik soppa till Ramgors gnemoner. De klarade sig egentligen utan att äta, visst gjorde de det. De klarade sig till och med utan att andas. Den första tiden på svart, öde stenmark utan något annat än det tunnaste luftlager runtomkring, hade ingen fått äta. Hon själv hade nätt och jämnt fått tillåtelse att andas under demonens ohyggliga experiment. Han formade om gnomerna till gnemoner, kläckte nya gnemoners kroppar ur svaveldoftande stenägg och fyllde deras tomma psyken med tankar, han byggde floder av strömmande vatten direkt ur luftens och markens atomer, han reste ett provisoriskt palats ur de grå och svarta stenarna och klipporna runt omkring dem. Till slut hade hon ett kök och en uppgift: att hålla rent och att förse demonen och hans växande gnemonhushåll med aptitlig mat. Måltiderna skänkte omväxling åt den enahanda tillvaron där allt gick ut på en enda sak: Att förbereda demonens återkomst till verkligheten, till sitt hemland, Winny-Vanna-Ye.

      Själv hade hon aldrig blivit någon gnemon. Det var märkvärdigt, att hennes sinne var rent efter alla dessa solcykler. Hennes själ var oanfrätt av ondskan. Troligen var hon för gammal, med ett psyke som klängde sig fast i hjärnan som vidbränd mat i en stekpanna.

      I köket tornade disken upp sig: vackert mönstrade porslinstallrikar, krukor och skålar av svart basalt, formgivna av Ramgor efter minnen från hans ödelagda hemtrakter, skedar, knivar, gafflar, alla i svartblänkande silver. Iskallt vatten rann ur bergväggen, huttrande rörde hon fingrar och händer för att rikta vattenstrålen mot det använda porslinet.

      Vid minsta fel blev hon straffad. Om matrester satt kvar på tallrikarna, om maten smakade dåligt, inte var vacker nog, eller om illusionen brast, när måltiderna bröt samman i en sörja av illaluktande alger, när det välsmakande téet avslöjade sig som iskallt vatten med smak av metall. Då skickade demonens mörkerstrålar henne kvidande in i närmsta hörn. Där låg hon, gnällande, med armarna över huvudet, tills smärtan gått över. Hon försökte uppfostra smågnemonerna att hjälpa till, eller åtminstone inte springa framför fötterna på henne och distrahera henne, men de var totalt omöjliga. De var formade för att skapa kaos, oordning, oro. Ett fåtal av dem hade  intelligens, som de använde för att försvåra för henne ytterligare. De flög framför ögonen på henne när hon bar fram té, så att tebrickan for i golvet. De teleporterade mellan fötterna på henne, och vips låg en halv servis i skärvor på golvet och måste skapas om eller fogas samman på nytt av Ramgor själv. Vid sådana tillfällen drog demonen ut på bestraffningen, smakade på den, gjorde den till ett långdraget nöje, provade mörkerstrålar av olika kvalitet och styrka på henne.

      Nu skulle de flytta. Ramgor hade funnit en väg genom rumtiden till sin borg i Winny-Vanna-Ye. Hans magi kröp genom dimensionerna som tentakler, ständigt sökande efter en springa i tiden, ett hål i det mångdimensionella rummet, där han kunde ta sig in. Allt han fann katalogiserade han, ordnade det minutiöst, med en organisatorisk förmåga, som stod i förvånande kontrast till hans längtan efter att sprida kaos och förintelse omkring sig. Borgen på Onda Drömmars Berg var visserligen bara av halvverklig natur. Runt den fanns magiska spärrar, som hindrade honom från att bege sig utanför borgen och in i nuet och verkligheten i Landet Nära Tidens Rand. Möjligen låg borgen i en äldre tid, med ett glapp till Rands rumtid, som hans magi inte kunde överbrygga. Kanske låg det några ålderdomliga besvärjelser, starka och sega som gamla trädrötter, framsjungna av de hatade jimbugarna, runt berget. Ändå var borgen ett stort framsteg, jämfört med den ödsliga plats där hans hushåll hittills befunnit sig.

      De tre gnemonerna, som tidigare varit gnomer, packade kläder, bar väskor och möbler, planerade, grälade och flaxade runt överallt. Själv tog hon den bästa servisen, den som var dekorerad med bilder av vita ghamer och svarta vampyrer, den där ghamerna såg ut som vampyrer om man tittade på ett visst sätt; det var Ramgors älsklingsservis, hon måste vara försiktig; men just när hon läst den rätta formeln och tallrikstraven prydligt rörde sig genom rumtidkorridorens orimliga möbiusband, på väg till hyllorna av ebenholtz i det stiliga köket med grå marmorväggar i Onda Drömmars Berg, just då dök det upp en mycket liten gnemon i luften framför hennes ögon, den hade lärt sig teleportera några ynkliga meter av Borgwhan, den före detta gnomen, och för ett ögonblick släppte hennes koncentration, och den kinetiska magi som var hennes specialitet upphörde att verka, och tallrikarna föll till golvet i ett krasande, dånande ljud av krossat porslin, som ekade mot de högtidliga, släta marmorväggarna.

 

Kveggla satte sig upp i sängen med ett ryck. Hon vaknade alltid där, strax innan det mest ohyggliga straffet Ramgor funderat ut åt henne verkställdes: förflyttningen till Jadnans stad och videoaffären med sin avskyvärda samling av våld, tortyr, mord och annan ruttenhet som multiversum hade så gott om. Hur många solcykler hade hon tillbringat där? Tiden hade förlorat sin mening för länge sedan. Hennes kropp tycktes inte åldras. Hade Ramgors konster givit henne evigt liv? Hon var samma gamla gnomkvinna, i runda tal trehundra solcykler gammal, som hon varit när demonen dragit henne med sig i exilen, över jimbugarnas flammande ring, dold av bedrägeriets flaxande vita mantel.

      Hon reste sig upp ur sängen, tog av sig nattlinnet och lät det med en knyck av fingrarna vika ihop sig på sängen, gick fram till hörnan med handfat och tvättlapp, och lät med en enkel besvärjelse tvättlappen fara runt på sin kallsvettiga, gröna, rynkiga hud. Därefter klädde hon sig i en bekväm, väl använd flanellklänning, satte sig vid matbordet och viftade till sig en kopp nylagat té med rörelser av händer och fingrar. Téet, bryggt på en helt egen blandning av hedens örter, fick henne att slappna av, välbehövligt, särskilt efter den ofta återkommande mardrömmen. Hon lät blicken flyga över Bruna Heden. Dess enformighet var ljuvlig, dess bruna och lila färger vackra och lugna. Tomheten skänkte ro åt hennes plågade inre.

      Rädslan fanns alltid där. Att demonen skulle komma tillbaka. Eller döda henne via ombud. Nej, återta henne som slav, som hushållerska, tvinga henne att torka smuts och träck efter all denna ohyra till gnemoner. En ny evighet, som Ramgor skulle tvinga henne att uthärda, som han i kraft av sin allsmäktiga magi kunde tvinga henne att uthärda.

      Om hon hann kunde hon ta livet av sig om demonen kom tillbaka. Beordra sin kropp att dö, helt enkelt. Men livet var henne kärt just nu, här vid ett bastant matbord med brunrutig duk, med en kopp gott té, bryggt på friskt källvatten, med den öppna, rogivande utsikten genom ett litet runt fönster i hennes hemtrevliga hydda. Hon ville gärna leva ett tag till, leva det goda livet i Landet Nära Tidens Rand.

      Livet, som hon fått tillbaka av en varelse från en annan dimension: Människa Petra Bravo.

      Kommen så långt i tankarna, föll det Kveggla in att ta en promenad. Hon beväpnade sig med sin kvast. Den underlättade för henne att jaga bort hedlämlarna, dessa mordlystna varelser, de enda av sitt slag i Rand. Troligen ett genetiskt experiment som gått snett, tänkte hon. Det kunde vem som helst förstå som läste urkunderna i Rands bibliotek och orkade lägga ihop två och två. De senaste hundra dagarna hade hon läst mycket om Rands historia efter Det Stora Utkastandet. Vad gällde historien före Det Stora Utkastandet var hon expert, eftersom den avhandlats, för att inte säga ältats, i solsekel efter solsekel av Ramgor och hans närmaste gnemoner Bignor och Borgwhan. Hon kunde allt om rävmännens och gnomernas slaveri och uppror med hjälp av jimbugarna, alla sagor och sägner, allt om lyktbärarfolkets sorgliga historia.

      Hon svepte en sjal om axlarna, tog en korg under armen för att plocka med sig något ätbart hem under promenaden, gick ut på det torra, bruna gräset framför stugans dörr och började gå genom ljungen i nordlig riktning.

      ”Dela en måltid” pep en hedlämmel och nafsade efter hennes ben, där bruna strumpor korvade sig över bekväma, högskaftade filtskor. Hon muttrade en besvärjelse och slog efter varelsen med kvasten. Ett flertal gånger var hon tvungen att upprepa proceduren.

      Men, tänkte Kveggla, fördelen med odjuren är, att man får vara ifred här på heden.

      Frågan var, om hon hon skulle se efter, ifall hedmurklorna – lättplockade och välsmakande – hade kommit upp vid den lilla tjärnen, som låg någon mil norrut. Det var för långt för att gå, så hon äntrade kvasten, och gav den ett kommando att flyga lågt över ljungheden. På så vis slapp hon lämlarna ett tag också.

      Årstiden var tidig varma, och förmiddagssolen hade börjat steka över heden. Kveggla utökade sin besvärjelse med ett kommando till sjalen att knyta sig runt hennes huvud till skydd mot solen. Längre österut såg hon regnmoln, men vinden låg inte så att de skulle nå heden. Synd, litet regn hade behövts på den bedrövligt torra gräsmattan utanför hennes stuga.

      Hon började titta efter tjärnen. Men innan tjärnens vatten blänkte till i hennes ögon, såg hon något annat: en ljusgrå skiftning bland ljungriset. Hon lät kvasten sänka sig, klev av och böjde undan ljungen för att se vad det var. Kanske var det något som gick att använda.

      Det var ett par åror, grå, breda, platta, skevt och illa byggda.

      Varför i alla solcykler låg det ett par åror på Bruna Heden?

      Hon beslöt sig för att ta hem årorna. Om inte annat kunde hon elda med dem i öppna spisen. Kanske kunde hon ha dem till bakspadar, om hon täljde ner dem till ett mindre format. De var inte speciellt tunga. Hon lade dem över sina knän med en vidhäftningsbesvärjelse, för att de inte skulle ramla av, satte sig på kvasten och flög hemåt.

Sagan om Rand II: Lyktbärarnas återkomst © 2004 Cecilia Wennerström


Om författaren:

Cecilia Wennerström är saxofonist och programmerare. Som musiker har hon arbetat med bl.a. Nisse Sandström, Gugge Hedrenius, Peo Jönis och Lasse Brandeby. Hennes debut-bok Sagan om Rand - Landet nära tidens rand presenterades i SVT Röda Rummet i maj 2003. Förutom böckerna om landet Rand har hon skrivit noveller och recensioner för SF/fantasy-tidskrifterna Mitrania och Enhörningen. Hennes första bok om Rand är publicerad som e-bok i USA av Twilight Times Books med titeln Saga of Rim the Land on the Rim of Time och har vunnit the Dream Realm Award i klassen Young Adult.

Sagan om Rand II: Lyktbärarnas återkomst utkom juli 2004.